Och det är där   Dressyrens historia börjar.

Det första dokument man hittat går så långt tillbaka som till ca 400 fKr. Där har det skrivits ner hur man bäst dresserar hästar, som ska användas under strid.

Greken Xenofhon, skrev då en ridlära, "Peri hippikes" (Hästar och Ridning). Mycket av den kunskap vi har idag, hur man utbildar hästar, kommer just därifrån.

Bokens handledning gäller hästar avsedda för krigsbruk och beskriver de krav man hade, redan då, på högutbildade hästar.

Xenophon beskriver ridningen som en konst med ett egenvärde. Det hästen utför under tvång, kan aldrig bli vackert, därför betonar Xenophon betydelsen av att hästen visar upp sig av fri vilja.

Hästen skulle vara absolut lydig, den skulle närsomhelst, i vilken situation som helst, flytta sig dit ryttaren ville.

Den skulle visa tillit för sin ryttare, ha ett starkt förtroende till honom och acceptera människan som sin överman och ledare. Allt detta för att den skulle övervinna sina rädslor och den medfödda instinkten att fly.

Denna mycket gamla ridlära, påminner mycket om dagens dressyrridning. Vi lär, än idag, våra hästar att lyda våra hjälper.

Ett av dressyrreglementets bedömningsunderlag, när man tävlar Dressyr säger: "Hästen ska se ut som om den, av sig själv, utför allt vad ryttaren begär av den". Detta ställer naturligtvis på krav, på det samspel som måste finnas mellan häst och ryttare. Precis som det gjorde för länge sedan när hästen användes i strid.