Efter många års sökande och längtande så var det äntligen dags! Jag hade hittat en tränare och skulle träna för första gången på riktigt akademiskt vis!
Under många år så var jag intressrad av akademisk ridning, jag läste massor både böcker och på nätet. Marcus Holst hemsida vart flitigt besökt, likaså Katrin Wallbergs sida och en massa andra. Jag läste Bent Branderups bok Akademisk Ridkonst, läste inne på Christina Drangels sida med mera.
Jag suckade ofta över det faktum att alla tränare antingen fanns i utlandet eller kring Stockholmstrakten. Alltså inte i min närhet. Så nu för några veckor sedan så pratade jag med en tjej som hade stått i samma stall som jag står i nu. Denna tjejen hade tränat akademiskt med sin häst som nu stod konvalescent.
Det visade sig att en tränare kom till ett stall ca 30 minuters skrittväg bortanför där jag står uppstallad med Harry! Det var bara goda nyheter! Så jag bokade en tid den 11 juli för att rida för Carin Hillengard som själv tränat under Brigitta Järnåker. Detta skulle bli hur spännande som helst!
Två dagar innan lektionen lyckades jag med något som inte var helt lyckat, jag drog upp min knäskada som jag ådrog mig i skiftet april/maj nu i år. Jag såg framför mig hur jag skulle bli tvungen att ställa in min lektion. Men med kylomslag om knät, högläge och ingen direkt belastning så var knät användbart tills lektionstillfället i alla fall! Tur var väl det.
Jag åkte ut till stallet och plockade fram utrustningen vi skulle ha med oss, och skickade min stackars sambo att hämta Harry nere på sommarbetet. En halvtimme senare kom bägge mina killar och jag gjorde iordning Harry, kände inte av någon nervositet eller stress. Klockan 10.00 ganska så exakt var vi klara att ge oss av. Vi skrittade och travade litet omvartannat där sikten tillät så man kunde sakta ner innan man mötte lastbilar, cyklister och annat. Däremot så förstår jag inte vad det är för fel på busschaufförer?! En busschaffis körde så illa att bussen pös, fräste och väsnades så pass att Harry blev rädd, så det blev fyrsprångsgalopp rätt ut på gärdet och busschaffisen saktade inte ens ner. Dålig stil.
Väl Framme
Vi kom fram till gården där lektionen skulle hållas och jösses! Det drällde med folk där. Jag fick ställa in Harry i en box och klädde av honom, det var ändå 1½ timme tills det var vår lektion och innan dess skulle det bli fika. Det var oerhört trevligt folk och vi pratade en massa och jag fick oerhörda mängder beröm för min fina häst. Litet sådär så det var på gränsen till att börja kännas litet olustigt.
Sen började det dra ihopa sig till lektionen, och då när jag tränsade min häst och sadlade så började nervositeten komma, tänk om jag trillar av? Eller han lyckats bli halt i boxen där han står? Men inget av det hände.
Jag satt upp, skrittade fram en stund, sedan kom Carin in till mig i paddocken och började prata. "I början går det inte särskilt snabbt, men om man gör grunderna ordentligt så går det jättesnabbt senare, och din häst har alla förutsättningar för att klara av det här!" sedan så berömde hon hans vinklar, lättmedgörlighet osv. Åter igen kändes det nästan litet pinsamt över allt positivt man fick höra.
Ställa i nacken och höften
Den övning som jag fick göra idag med Harry var att ställa honom mellan 2a och 3e kotan i nacken, ställa utåt, höger respektive vänster i halt. Det jag skulle känna efter var när han ställer sig korrekt åt höger så känner man hur höger höftben höjs eller flyttas litet framåt och man känner det även i sin egen höft som blir flyttad litet framåt och uppåt. Då har man en korrekt ställning som kommer hjälpa hästen att lyfta in bakbenet under tyngdpunkten! AHA! En pusselbit föll på plats! Innan tyckte jag att ställa o ställa, vad ska det vara bra för? man ställer ju så man ser nosvinge och ögonbåge. Nehej du! Inte inom AR där ska man ställa så man känner det i hästens höft! Det var verkligen en Aha-upplevelse.
Vidare så fick jag göra det även i skritt, ställa mellan kotorna och försöka känna det i hästens höft och det må jag lova vart lättare sagt än gjort! Så det fick jag med mig hem som läxa, känna av var jag har hästens höft och hur det känns i min kropp när jag gör rätt.
Trängande tygeltag, var inte förbjudet
Ni vet det där man alltid fick höra på ridskolan om man råkade använda tygeln trängande? Alltså mot hästhalsen? "Är det här någon jädra westernhäst du rider på eller?!" man var ju livrädd för att råka ta ett trängande tygeltag, men nu fick jag lära mig att det är helt okej att göra det! Det gör ställningen och riktningen tydligare för hästen. Jag började redan känna mig rätt snurrig i huvudet, av alla nya intryck, alla Aha-upplevelserna och framförallt att jag kände att min häst var med mig! Han flyttade sig så fint undan för den trängande tygeln, han fick och gäspade, suckade och var så tillfreds med det vi gjorde och han förstod så oerhört snabbt vad det var jag ville med mina hjälper.
Däremot så fick jag litet kritik, även om hon inte framlade det så utan jag tog det som ett konstruktivt kritiserande, så använder jag mina skänklar alldeles för mycket så nu har jag fram tills nästa lektion skänkelförbud, jag får inte driva med dem eller flytta med dem. Det ska jag göra med tyglar och vikt. "Du kommer kunna rida honom helt utan skänklar och hand senare." sa hon, och jag bara kände hur fantasin skenade iväg. Sitta där på min fina häst som dansar fram över skog och mark med minimala hjälper och han svarar villigt och aktivt på dem. Kanske inte än på några år men i framtiden!
En härlig upplevelse!
Jag måste säga att det här var en upplevelse, de 15 minuterna som jag faktiskt skrittade omkring där på den lilla ridbanan så lärde jag mig mer och hade fler insikter än vad jag hade på en termin på ridskolan. Allt kändes så självklart och när man upplever att hästen helt plötsligt börjar lyfta upp en med ryggen och självmant söker sig framåt neråt, suckar och är nöjd så känns det bara så rätt. Lektionen avslutades efter säg en 20 minuter och då var både jag och Harry helt slut i kålrötterna. Tror aldrig jag vart så mentalt utmattad som då, kan inte minnas någon annan gång. Visst att man varit trött i kroppen efter en lektion men aldrig så slut mentalt...
Vi betalade för vår lektion och begav oss hemmåt, begrundande det vi lärt oss, även om jag säkerligen glömt mer än hälften vad hon sa till mig så känns det riktigt bra. På vägen hem var Harry alert, bar upp mig med ryggmusklerna flera gånger och han skrittade på med en god energi och spetsade öron hela vägen hem. jag provade litet då och då att ställa honom i skritten och det fungerade! Fortfarande! Det var inte som jag drömt! Utan det hände verkligen, och min häst var glad!
Nu är det en månad till nästa lektion, och jag ser redan fram emot den, vi tänker träna Harry och jag, men som Carin sa "ibland behövs det inte mycket, det räcker kanske med att sitta upp, rida in i paddocken och ställa honom några gånger, sen är det klart. Det tar tid i början." sa hon och log med hela ansiktet. Det känns bra att ha hittat en tränare som man direkt känner att dig kommer jag trivas med, och Harry tyckte verkligen om henne med.
Så gick det till första gången vi red AR för Carina Hillengard!
Ang bilder och film
Tyvärr blev det nästan inga bilder alls, men däremot en filmsnutt, tro nu inte att ni kommer lära er en massa av att titta på den det susar och brusar i micken och jag känner att jag nästan gör ett socialt självmord som publicerar den. Jag sitter i omgångar med fötterna pekandes åt alla håll och kanter, jag slokar med axlarna och gör tusentals fel, MEN filmen hjälper mig att se vad jag gör för fel. och jag skulle vilja rekommendera för alla att någongång emellanåt låta sig filmas, oavsett ridgren det är supernyttigt speciellt om man har den självinsikten att man letar fel hos sig själv :) Men titta på Harry, hans ansiktsutryck, hur han försöker förstå och förstår vad det är jag vill ha fram från honom. Se också att jag skiftar mellan djup koncentration och många leenden under ridturen. Så, håll till godo!
Film ©Daniel Gustafsson, bildredigering/beskärning Lina Svan
